torsdag 22 juni 2017

Låtsasekonomin

Tjänsteresor för mig ibland till vår kära huvudstad Stockholm. Ovanligare är att de för mig till Lunds södra förort, men idag var jag faktiskt i Malmö, en stad med fantastisk fotboll men lite för få högskolepoäng för Lundaluppens smak.

Men detta inlägg handlar varken om fotboll eller akademiska meriter, utan om vårt nya företagande. Centrala Malmö påminner mig alltmer om ett lite fattigare Östermalm, det finare folkets tillhåll. Men liksom centrala Stockholm är det också en plats med många mötesplatser. Mötesplatser är kommunpolitikernas och stadsarkitekternas favoritlösningar och yttrar sig ofta i caféliknande kontorsmiljöer. Den lite mer frispråkige bloggaren Snåljåpen uttryckte det så här på Twitter för en tid sedan:


För er som inte arbetar inom IT eller startups är detta kanske okänd mark, men om man kliver in på Minc, Malmö Live, Ideon, Epicenter eller liknande inkubatorer, kontorshotell, co-creation spaces eller mötesplatser ser man hordvis med entreprenörer. När jag var liten var en entreprenör oftast en person som ägde en grävmaskin och tog på sig olika uppdrag. Den nya typen av entreprenörer har istället lokaler som betalas av kommunen, datorer som betalas av affärsänglar samt mat och hyra som betalas av mamma och pappa.

Moderna kontor är platser som uppmuntrar till spontana möten. Glada färger är viktigare än ryggstöd. Bildkälla: Tidningen Chef

Runt entreprenörerna cirklar ett helt ekosystem av investerare, karriärcoacher, nätverkare, intresseföreningar, advisory board-medlemmar m.m. En del av entreprenörerna är både unga och mycket snygga, dessa har ett följe av mediebolag som försörjer sig på deras framgång. Denna framgång mäts i hur mycket kapital man "reser", inte vilken omsättning som skapats. Det finns så mycket kapital till denna typ av entreprenörer att finansiärerna klagar på att det finns för få talanger. För kommunerna som ofta står för en del av faciliteterna framstår detta som ett lockande och enkelt sätt att uppfattas som företagsvänliga och moderna.

Jag tycker det är fantastiskt att det idag finns nätverk, infrastruktur och kapital så att unga företagare snabbt kan dra igång sina företag. Men jag är samtidigt rädd att en framtida räntehöjning och medföljande avkastningskrav kommer bjuda på ett brutalt uppvaknande:
  • Många tidigare "intressanta" affärsidéer kommer dömas ut som omöjliga att kommersialisera
  • Affärsänglar kommer påminnas om att de har en dyr hobby
  • Nätverkare och olika konsulter i ekosystemet kommer få kraftig intäktsminskning
  • Många unga kommer få söka jobb på ett annat sätt än man behövt göra de senaste åren
För oss som var med i IT-yran i slutet av 90-talet så känns det hela väldigt bekant. Det kallades för "den nya ekonomin" men var i själva verket en låtsasekonomi. Jag tror vi upplever en ny låtsasekonomi idag och att många snart kommer behöva finna en annan sysselsättning.

Vad som var positivt efter 00-talets tillnyktrande var att de flesta hittade vettiga jobb i den riktiga (den behovsstyrda, snarare än kapitalstyrda) ekonomin väldigt snabbt. Jag tror och hoppas på ett lika lyckligt slut denna gång.

Inköp H&M

Idag var det dags för ytterligare ett inköp av H&M-aktier, totalt köptes aktier för ett belopp motsvarande 0,3 procent av portföljen och priset blev 200,70 kronor per aktie.

Jag är fortsatt övertygad att H&M:s lagerökning och sänkta marginaler beror på investeringen i online-handeln och nya varumärken i minst lika stor utsträckning som de beror på svag försäljning. Jag ser därför H&M som fortsatt köpvärda och de ligger högst upp i min bevakningslista återigen.

Efter köpet ser portföljen ut så här:

Bolag
Andel
Handelsbanken
16 %
Hennes & Mauritz
13 %
Deere & Co
10 %
Topdanmark
9 %
Illikvida aktier
8 %
Industrivärden
8 %
Castellum
7 %
Novo Nordisk
7 %
Investor
6 %
AP Møller-Mærsk
5 %
Wal-Mart Stores
5 %
Sampo
5 %

Topdanmark och Novo Nordisk har uppvärderats på börsen den senaste tiden medan H&M gått kräftgång. Jag har sagt att jag inte vill köpa när portföljandelen stiger över 15 %, men det tycks ju lösa sig efterhand...

Även Walmart har nedvärderats kraftigt av börsen efter att Amazon la bud på Whole Foods. Detta har ju varit en strategisk möjlighet för Amazon länge, så jag är lite förvånad över reaktionen. Men när Bezos nyser säger börsen prosit.

fredag 16 juni 2017

Personkult

I likhet med Spanarna i P1 tycker jag om att supa in tidens anda, zeitgeisten, såklart gärna med ekonomiska och finansiella förtecken. Och ett av de tydligaste tecknen i tiden är personkulten. Individer och framförallt företagsledare tillskrivs nästan övernaturliga förmågor.

I främsta ledet idag står Teslas Elon Musk och Amazons Jeff Bezos. Inte bara har dessa båda herrar skapat företag som förändrat dynamiken i sina branscher och påverkat väldigt många människors vardag. De drivs också av en till synes oändlig framåtanda och en vilja att driva själva mänskligheten framåt, något som synliggörs inte minst med ambitiösa rymdprogram. De är för stora för planeten.

Vi lever i en tid när Internet gör allt det där som den nya ekonomin lovade för tjugo år sedan. Detta har gjort att framförallt en liten grupp individer i USA har lyckats skapa enorma företag med i sammanhanget mikroskopiska kapitalbehov. Dessa nya kejsare av planeten har naturligtvis inte bara varit rätt person på rätt plats. De är utvalda. Unika. I vissa fall, som Bill Gates, har detta lett till en pliktkänsla och en vilja att utrota kommersiellt ointressanta sjukdomar, i andra fall alltså en önskan att tänja själva människobegreppet och bli något som närmast kan liknas vid faraoner. Rymdraketer har ersatt pyramider, men annars finns det tydliga likheter.

För femhundra år sedan pågick renässansen i Europa, antikens ideal skulle återupplivas och återskapas. I denna anda växte idén om universalgeniet fram. Universalgeniet skulle med synbar självklarhet behärska inte bara vetenskap och kultur, men även fysiska konster som fäktning, ridning och musik. Dessa genier har sedan kommit att kallas för renässansmänniskor och jag har märkt att många företagsledare i Sverige gärna velat förknippas med dessa ideal. Oftast har detta uttryckt sig i att vederbörande springer maraton ibland.

Många vd-intervjuer (läs varje nummer av tidningen Chef) det senaste decenniet har innehållit en sektion "hur ser din dag ut" där den intervjuade fått visa upp en otroligt produktiv dag där livspusslet innehållit minst 10 000 bitar, varav minst en varit en löptur eller ett pass på gymmet. Vetenskap och kultur har däremot lämnats utanför. Mitt tips till alla er som aspirerar på en renässansmänniskostatus är att läsa en bok ibland, kanske lyssna lite på musik och måla en tavla.

Mot denna ikoniserande bild står mindre högtflygande högpresterare som Melker Schörling, Warren Buffett och Ingvar Kamprad. Jim Collins gjorde i sin legendariska managementbok "From Good to Great" observationen att extremt framgångsrika bolag i själva verket oftast leds av relativt anonyma och ödmjuka, men engagerade och intelligenta ledare.

Som investerare är det enkelt att bli förälskad och bygga förtroende för halvgudar som Branson, Musk och Bezos. Men glöm inte att de har personliga PR-byråer som bygger deras varumärke och att detta är en ytterst medveten affärsstrategi. Det gör det enklare för dem att attrahera kapital och duktiga medarbetare. Att de gör ett fantastiskt arbete inom en viss kompetenscirkel och kompletterar detta med rymdambitioner innebär inte att de kommer lyckas utanför sin cirkel. Mät och väg istället deras prestation som ni väger grönsaker i butiken. Om deras bolag presterar: investera i bolaget, inte i personkulten.

måndag 5 juni 2017

Konglomeratens återkomst

Redigering 22 juni 2017: pinsamt nog inser jag i efterhand att Jon Åslund ett halvår tidigare skrev en mycket bättre krönika på det här ämnet, läs gärna den. 

Under det glada 70-talet ville tjänstemannastyrda svenska storbolag i cykliska branscher minska sitt beroende av ägarnas plånböcker och började stuva om sina bolag till bredare konglomerat. Förebilden kom ofta från dåtidens oerhört framgångsrika japanska storbolag som kombinerade verksamheter helt utan synergier sinsemellan. Det mest kända konglomeratbygget i Sverige då var nog PG Gyllenhammars Volvo som ägde verksamheter inom byggnation och syltkokning. Perioden har aktualiserats med SVTs dokumentär om tjänstemannaaristokraten Gyllenhammar.

Konglomeratens gudfader

När jag började intressera mig för investeringar var konglomeraten snarast skällsord och väldigt få tog k-ordet i sin mun. Orsaken var den inneboende matematiken:
  • Rörelsedrivande konglomerat värderas på summan av sina vinster, bolag med negativ vinst drar ner totalsumman och gör att totala värdet minskar
  • Separat är inget bolag någonsin negativt värderat, hur värdeförstörande det än är för sina ägare (se Eniro, Anoto etc.)
  • För en brett diversifierad företagsgrupp med några förlustbringande verksamheter blir därmed delarna mer värda än summan
90- och 00-talen blev därmed renodlingarnas årtionden och värden skulle synliggöras. På rak arm kan jag bara minnas att Ratos vågade kalla sig konglomerat i Sverige. Men då hade också Arne Karlsson ett så grundmurat förtroende på marknaden att han kunde kalla bolaget för vad han ville.

På senare tid har det dock börjat dyka upp konglomerat igen. I dagens Börsveckan kan man läsa om Lifco som kombinerar tandvård med demolitionsrobotar. På Twitter kan man språka med Patrik Wahlén på Volati som säljer barnkläder och besiktar bilar. Investmentbolaget Spiltan har numera mycket noterat, men det är bara senaste året.

Vad kan då dagens konglomerat tänkas tillföra som balanserar upp matematiken som arbetar emot dem? Jag kan se några olika varianter i bolagens egna förklaringsmodeller:
  1. Finansiell hävstång på fondnivån (i ägarbolaget), här ser vi exempelvis Berkshire Hathaway som köper sina verksamheter med pengar som de lånar billigare än gratis från sina försäkringsverksamheter
  2. Värderingsarbitrage mellan onoterat och noterat, Volati och Spiltan kan köpa sina bolag från entreprenörer som blir rika utan att behöva jaga den sista multipelenheten, sedan värderas konglomeratet upp med börsfähiga multiplar
  3. Tillförande av skicklig management genom interna skolor etc.
Den sistnämnda har jag lite svårt att tro på, även specialiserade bolag ägda i andra konstellationer har historiskt kunnat hitta sina ledare. Punkt 1 kan i Berkshire Hathaways fall vara trovärdig, men finansiell hävstång kan ägarna skaffa sig genom att belåna sina aktier om man är lagd åt det hållet.

Följaktligen tror jag främst dagens konglomerat lever av punkt 2. Det är billigt att köpa relativt små onoterade bolag och lägga deras vinster till sina egna - varpå den egna börsmultipeln skickar upp den egna värderingen. Jag är däremot osäker på hur uthållig denna fördel är:
  • Börsen kommer falla, någon dag, och vi kommer åter få se fler avnoteringar än noteringar, arbitraget upphör
  • Bolagen som köper upp verksamhet efter verksamhet behöver finna större objekt för att få en reell inverkan och då minskar värderingsskillnaden
Min tes är helt enkelt att vi befinner oss i en konglomeratens guldålder just nu, och att när börsen vänder neråt igen får vi snarare se avnoteringar och uppstyckningar igen. Hur ser du på det?

söndag 4 juni 2017

Fem regler

Det var ganska länge sedan jag läste någon bok om investeringsstrategi och -metodik så jag beställde ett par böcker för någon månad sedan. Det kan vara nyttigt att damma av grunderna ibland. En bok som bloggen Aktiefokus ofta refererar till är "The Five Rules for Successful Stock Investing" av Pat Dorsey, så jag började med att läsa igenom den.

Författaren Pat Dorsey har bakgrund från Morningstar

Boken är på några sätt lite märklig. Till att börja med är den Aftonbladet-lika titeln "Five Rules..." en typisk click-bait-rubrik och den hänvisar till en extremt tunn del av boken, den inledande om investeringsstrategi. På blott tjugo av bokens sidor betar Dorsey av investeringsstrategin som cirklar kring fem väldigt allmängiltiga regler:
  1. Gör din hemläxa
  2. Sök ekonomiska vallgravar
  3. Ha en säkerhetsmarginal
  4. Investera långsiktigt
  5. Vet när det är dags att sälja
För alla värdeinvesterare är detta väldigt välkända principer och kan i princip sammanfattas med Buffetts "85 % Graham och 15 % Fischer". Dvs. en kombination av klassisk värdeinvestering à la The Intelligent Investor och Buffetts egna principer om att söka bolag med stora långvariga konkurrensfördelar ("vallgravar" eller "moats"). Tjugo sidor alltså på de områden de flesta böcker för nybörjare inom aktieinvesteringar spenderar flera hundra sidor. 

Efter detta följer en pedagogisk beskrivning av vallgravar och sedan något så ovanligt som en hyfsat grundlig om än kortfattad genomgång av redovisning: balansräkning, resultaträkning och kassaflödesrapport alltså.

Författaren Pat Dorsey var när boken skrevs Director of Stock Analysis på Morningsstar och gör ett bra arbete med att beskriva generell bolagsanalys och värdering i kapitel 6-12, på blott 100 sidor! Det täcks mycket mark, inklusive hur man ska utvärdera företagsledningar och undvika redovisningsfusk. Det hela är välskrivet men blir relativt ytligt.

Den andra halvan av boken tar en helt annan vändning. Här går Dorsey istället igenom tretton olika branscher och deras branschdynamik, allt från banker till energisektorn och mediabranschen. Här vaknade jag själv till igen. Det mesta går att läsa sig till på bloggar (som denna) men här är det serverat i ett bra format och väldigt pedagogiskt. Boken är från 2004 så beskrivningen av t.ex. mediabranschen är väldigt utdaterad men här finns ändå mycket att lära om företagsstrategi och konkurrensfördelar.

Sammantaget har jag svårt att se den läsare som tycker hela boken är läsvärd. Första delarna täcker väldigt kortfattat över hur man genomför fundamental analys och värderar bolag och kan vara en vettig startpunkt för en nybörjare, den andra halvan är däremot mycket svårare för en nybörjare att ta till sig och kräver sannolikt en del erfarenhet och förkunskaper. 

Boken är välskriven och extremt kort (350 sidor) med tanke på alla områden den spänner över. Den kan trots allt rekommenderas, men räkna inte med att ha nytta av hela boken, vilken bakgrund du än har.